Jävig utredare skall forma en ny jordbrukspolitik

Jävig utredare skall forma en ny jordbrukspolitik. Men det större problemet är att det saknas politiska visioner och mod att förändra. Det är skandalöst att livsmedelspolitikens genomslag i dagspolitiken i huvudsak handlar om matpriser och hur mycket eller hur litet kött som skall serveras på skolor och vårdboenden eller hur Livsmedelsverkets kostråd ser ut.

I valrörelsen som vi just genomlidit fanns mat och jordbruk inte alls med efter vad jag (en något mer än genomsnittligt politikintresserad) kunde se. Det som kallas för livsmedelspolitik är i själva verket näringspolitik för livsmedelskedjan och framför allt jordbruket. Men inte ens detta lyckas staten leverera. Man har nu utrett och gjort strategier sedan 2013, utan att egentligen genomföra särskilt mycket. Nu har man tillsatt ännu en utredning som har två år på sig att komma med förslag till politik efter 2030. Att utredaren har utpräglade intressekonflikter gör inte det hela bättre.

Ännu en utredning…

”Tillväxtagenda för en hållbar och robust svensk livsmedelsproduktion 2045″

En särskild utredare ska lämna förslag på konkreta och uppföljningsbara mål för den svenska livsmedelsproduktionen under perioden 2031–2045. Utredaren ska vidare föreslå åtgärder som kan bidra till att de föreslagna målen kan uppnås.

Utredaren ska bland annat:

• analysera den svenska livsmedelskedjan, inklusive dess styrkor, svagheter och robusthet samt kritiska beroenden,
• analysera förutsättningarna för den inhemska livsmedelsproduktionens bidrag till livsmedelsförsörjningen,
• lämna förslag på konkreta och uppföljningsbara mål för en hållbar och robust svensk livsmedelsproduktion för perioden 2031–2045,
• lämna förslag på åtgärder för att uppnå de föreslagna målen.

Så presenteras beslutet i augusti att tillsätta en utredning om den framtida livsmedelsproduktionen.

Utredningen skall också ”lämna förslag på hur Sveriges livsmedelsförsörjning i alla delar av landet kan stärkas ytterligare”. Den skall också ta hänsyn till jordbrukets sårbarhet för klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald samt “förhålla sig till” Sveriges och EU:s miljö- och klimatmål. Det låter rätt bra kan man tycka, även om konsumtionsperspektivet saknas, vilket ju är anmärkningsvärt.

Som man frågar får man svar…

Om man skall döma utredningen efter vad den frågar efter finns det dock skäl att vara mycket orolig. Man har publicerat en enkät för att få in synpunkter på uppdraget, men frågorna i enkäten är väldigt begränsade till att handla om tillväxt. Det finns förvisso några väldigt öppna frågor om vilka visioner man har för lantbruket, men sedan handlar allt bara om ”tillväxt”. Man har inte ens specificerat vad man menar med tillväxt. Hållbarheten och robustheten som nämns i uppdraget finns inte alls med. Inte heller något om mål för produktionen, miljö, biologisk mångfald eller klimat.

Man är således tillbaks till det mycket begränsade betraktelsesätt som präglat livsmedelspolitiken sedan årtionden, dvs det är snarare en näringspolitik som handlar om konkurrenskraft, tillväxt eller lönsamhet, där man klädsamt smackat på de andra värden som för tillfället är moderna – hållbarhet, resiliens, robusthet, klimat, miljö osv – utan att det betytt något. Själva maten vi äter har hela tiden lyst med sin frånvaro i denna livsmedelspolitik.

Utredare med påtaglig intressekonflikt

Att den tidigare ordförande för Lantmännen, Per Lindahl, är den ansvarige utredaren gör att det finns ännu större skäl att vara orolig. Han är sannolikt en kompetent och ansvarstagande person, men hans bakgrund i Lantmännen, med ett starkt exportfokus, och att han nu storsatsar på kycklingproduktion på det egna företaget, Mosslunda Gård, gör honom knappast lämplig som utredare. Jag har svårt att se att någon annan statlig utredning skulle kunna ha en person med så uppenbara intressekonflikter som ansvarig för hela arbetet.

15 år av utredningar med väldigt klena resultat

Även med ett begränsat konkurrens-, tillväxt- eller lönsamhetsperspektiv får man säga att jordbrukspolitiken har visat sig utomordentligt ineffektiv.

Redan 2013 tillsattes den så kallade konkurrenskraftsutredningen. I sitt betänkande 2015 föreslog man en rad åtgärder på de fyra områdena, företagande, marknadsförutsättningar, kunskap och innovation samt regler och villkor. Den utmynnade i Livsmedelsstrategin som antogs av Riksdagen 2017. Den utlovade ”fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet”. 2017 lanserades handlingsplan 1 med åtgärder som löpte till 2019. Den följdes 2019 av del 2 och 2021 av del 3 som båda innehåller satsningar fram till och med 2025.

Branschen efterlyste dock mer ”verkstad” och covid samt Rysslands invasion av Ukraina satte ett ökat fokus på robusthet och en ökad självförsörjning. Detta ledde till den så kallade Livsmedelsstrategin 2.0. Denna är antagen av regeringen och bygger på den tidigare strategin. I den föreslogs bland annat att det skulle utvecklas mål för produktionen av en rad viktiga produkter. Jordbruksverket gavs i uppdrag att föreslå sådan, vilket de gjorde på hösten 2025. Men det blev inget av deras förslag, utan frågan bollas vidare till den nya utredningen.

Förvisso har det genomförts ett och annat utöver detta under tiden, särskilt avseende beredskap, men på det stora hela har det gjorts väldigt litet. Ett exempel är regelkrångel, ett problem som identifierades redan i konkurrenskraftsutredningen. Regelförenklingar har varit ett mantra för flera regeringar i rad och fanns med i livsmedelsstrategin 2017.

Regelförenklingar

Bara under de senaste åren har regeringen givit Jordbruksverket i uppdrag i regleringsbrevet för 2024 att arbeta med regelförenklingar. Man upprepade det i ett särskilt uppdrag 2024. Detta rapporterades av Jordbruksverket 2025. I rapporten framgår att Jordbruksverket anser att regelförenklingar mest handlar om att förbättra kommunikationen och information, snarare än att förenkla regler. Men visst redovisades en och annan regelförenkling också, exempelvis:

“Kravet på grundvillkoret om växtföljd innebär att det måste ske ett byte av gröda på 33% av lantbrukarens totala mark och att en gröda inte får odlas i mer än 3 år på samma skifte. Från och med år 2025 underlättar vi för lantbrukaren genom att se vallinsådd i majs och odling av en efterföljande gröda efter skörd av färskpotatis som grödbyte. Det innebär att majs och färskpotatis kan odlas på samma mark i mer än 3 år. Från och med år 2026 kommer lantbrukaren kunna välja att uppfylla grundvillkoret antingen genom växtföljd eller genom gröddiversifiering.”

Hängde du med?….

Det ger kanske en bild av på vilken detaljnivå som jordbruket är reglerat, särskilt vad gäller jordbruksstöden. Nu har regeringen, återigen givit Jordbruksverket i uppdrag att se över sina föreskrifter och förenkla regler som skapar onödig administration för företag. Kan man ana en viss frustration över att Jordbruksverket inte levererar?

Surrade vid konkurrensrodret

En viktig orsak till att så litet händer i livsmedels och jordbrukspolitiken är att så gott som alla partier och de flesta aktörer har surrat rodret på kurs mot frihandel och fri konkurrens. Med den utgångspunkten finns det inte utrymme för särskilt mycket politik. Miljö, djurskydd, klimat och hälsa får spela enbart kompletterande roller som inte får kosta något. Nedsättningen av dieselskatten är ett utmärkt exempel.

Trots att jordbruket självt under årtionden hävdat att man skall spela en nyckelroll i ”den gröna omställningen” och producera biobränslen, och trots att Sverige påstås driva en aktiv klimatpolitik har man satt ned dieselskatten för jordbruket. Motivet är, det helt begripliga, att svenska bönder inte klarar konkurrensen med utlandet om de skall ha dyrare diesel än andra. På samma sätt resonerar man på område efter område.

En annan effekt av frihandelslogiken är att alla diskussioner om ökad självförsörjning blir problematiska. Det är en effekt av handeln att vi både exporterar och importerar mer samt att produktionen stegvis matchar konsumtionen allt sämre (se tabellen). Parallellt med detta sker en kraftig strukturrationalisering som leder till större enheter och mer specialisering.

Denna utveckling är inget misslyckande utan tvärtom just så det är meningen – det är själva vitsen med frihandel. Utrymmet för en politik som gör verklig skillnad blir därför väldigt litet om man inte utmanar den förhärskande ideologin. Och det kommer den tillsatta utredningen uppenbarligen inte göra. Under en kortare tid fanns ökad självförsörjning eller försörjningsförmåga på dagordningen, men nu har det ersatts av ”robusthet”, som på ett magiskt sett kan kombineras med frihandeln.

---

Landsbygdsministern

Jag slås av hur positiva många bönder är till den avgående landsbygdsministern Peter Kullgren. Ser man till vad han faktiskt har gjort så är det i huvudsak två rejäla krisstöd, det första i samband med Rysslands invasion av Ukraina och det andra i år, vilka man kan tillgodoskriva Kullgren (nedsättningen av skatten på diesel infördes första gången för tjugo år sedan under S-regeringen Persson). I ord har dock Kullgren utmärkt sig genom att säga väldigt positiva saker om lantbruket och sådant som bönder vill höra. Det säger egentligen mest om hur politiskt marginaliserat lantbruket är idag.

Gunnar Rundgren

Tidigare publicerat på Trädgården Jorden.