Den enda sanna marxismen

Peter Sundborg har i en artikel som publicerats i nättidningen Parabol kritiserat boken Samtida marxistisk teori (SMT) utifrån ståndpunkten att det bara finns en enda sann och riktig marxism. Han menar att i stort sett alla de marxister som finns med i Samtida marxistisk teori inte överhuvudtaget är marxister. Att läsa Sundborgs artikel är som att läsa en bokstavstrogen kristen persons syn på kristendomen. Det finns bara en sanning och den riktiga uttolkningen av bibeln står vår kyrka för.

I Sundborgs fall finns det bara en enda marxism, den enda sanna marxismen. Det är som jag ser det sådant som skapar sekter, förtryck och ojämlikhet. Det är basen för diktaturer, intolerans och var grunden för det sovjetiska systemet. För Sundborg finns inget hos Marx som kan diskuteras, som kan ifrågasättas och omtolkas. För då förändras den marxistiska läran och blir falsk. De som gör detta kallas revisionister av Sundborg. Det brukade vara ett skällsord som stalinister och marxister på 1970-talet använde mot alla andra inom vänstern som inte omfattade den sanna läran så som den formulerats av Marx, Lenin och Stalin, alternativt Marx, Lenin, Stalin och Mao.

Specifikt angriper Sundborg marxister som Sandro Mezzadra, Brett Neilson, Beverley Skeggs, Ramón Grosfoguel, Slavoj Zizek, Vivek Chibber och Erik Olin Wright. De är inte ens marxister och helt kalrt revisionister enligt Sundborgs lära om den enda sanna marxismen som i hans tappning självklart omfattar Marx, Engels, Lenin och Mao. Oh för Sundberg var Sovjetsystemet den sanna socialismen som byggde på den sanna marxismen. HAns resonemang är så befängt att det främst bör läsas som en komedi.

För den som nu finner min kritik av Sundborg alltför raljant och ytlig så finns det också andra kommentarer till hans inlägg såsom Carl Wiléns svar i Parabol. Det är mer intellektuellt och teoretiskt:

Eftersom vi ägnade mycket tankemöda åt denna fråga under arbetet med boken är det emellertid med viss förvåning som vi tar emot nyheten om att av de 37 teoretiker som presenteras i SMT är ”endast ett fåtal … verkligen marxister”. Inte ens kapitlen om välkända teoretiker som Robert Brenner, Vivek Chibber och Kevin B. Anderson hör hemma i boken, får vi lära oss av Sundborg.

Inför den tredje upplagan kanske vi borde överväga titeln ”Samtida renegater”?

Även om vi nog skulle föredra att behålla den ursprungliga titeln blottlägger Sundborgs inlägg att oenigheten i det här fallet inte i första hand gäller vilka specifika teoretiker som borde ha inkluderats i SMT, utan frågan om vad marxismen är och hur den bör förstås och användas, både som teori och praktik.

För det första ger Sundborg uttryck för vad vi inspirerade av hans eget språkbruk skulle kunna kalla för generalstabsmarxism i förhållande till den strategiska frågan om hur fler ska kunna lockas ta sig an den marxistiska traditionen. Att detta förhållningssätt skiljer sig i grunden från våra ambitioner med SMT stämmer bra.

För det andra förbinder han sig, när han försöker skilja sanna från falska marxister, till ett recept bestående av tre teoretiska måttstockar. Vi kan kalla dessa för analytisk purism, idealism och mekanistisk reduktionism, samt tillägga att ingen av de författare som vi presenterar i SMT skulle acceptera dem.

Smolket i bägaren för Sundborgs egen del är att han genom denna kombination av strategi och måttstockar verkar ha lyckats med konststycket att underkänna sitt grundläggande ärende: att övertyga oss om att det bara finns en marxism.

[…]

Vi redaktörer vill gärna tro att de flesta som läser SMT landar i slutsatsen att dessa frågor kräver vår uppmärksamhet, snarare än i föreställningen att marxistisk teori är som en bruksanvisning till en möbel inhandlad på IKEA, som man antingen kan lyckas eller misslyckas med att följa.

Analytisk-puristisk, idealistisk och reduktionistisk-mekanistisk generalstabsmarxism – även om jag inser att det inte är en tilltalande benämning ur stilistisk synvinkel bedömer jag inte att vi behöver säga så mycket mer om Sundborgs uppfattningar.

[…]

Sist men inte minst är det värt att upprepa vad vi skriver i SMT om den marxistiska teorins begränsningar. Vad vi skulle behöva allra mest är att den marxistiska teorins renässans följs av en renässans för ”organisationer och rörelser som – till skillnad från dem vi sett komma och gå sedan finanskrisen 2007–2008 – kan överleva längre än några månader eller år och som kan ta sig an, omtolka, erövra och omsätta den marxistiska teorin i konkret politik i riktning bort från förtryck, exploatering och dominans.”

För den som håller med oss om behovet av sådana rörelser och organisationer står det fritt att välja bland de strategiska resurser som står till buds: Sundborgs marxism i singular eller något av de alternativ som SMT syftar till att öppna dörren för, som i sin tur kan leda vidare till hela den rika floran av marxistiska teorier som inte fick plats i vår bok.

Läs mer:

• Marxistisk kulturgärning
• Samir Amin och beroendeskolan
• Kevin B. Anderson och International Marxist-Humanist Organization
• Jairus Banaji och global marxism
• Martha Campbell och Marx
• Brett Christophers och nyliberalism
• Terry Eagleton och frihetlig socialism
• David Harvey och nyliberalism
• Antonio Negri, Michael Hardt och multituden
• Immanuel Wallerstein
• Samtida marxistisk teori i tidskriften Röda Rummet
• Fler marxister som presenteras i boken Samtida marxistisk teori
• Samtida marxister i Clarté och Fronesis
• Fler artiklar om och av samtida marxister på svenska sajter
• Nya begär efter marxism

PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Kazimir Malevitj.