Torskkrigen – konflikten som ritade om kartan

Torskkrigen – konflikten som ritade om kartan. Dramatiska konflikter mellan Island och Storbritannien om rätten att fiska i norra Atlanten gav ett oväntat avtryck i omvärlden. För det svenska fisket blev effekterna betydande. Nu är det femtio år sedan torskkrigen avslutades.

Under nästan tre decennier, från 1952 till 1976, utspelades flera konflikter utanför Islands kust. Kampen stod mellan Island, en ö med färre invånare än Uppsala och en liten kustbevakningsflotta, och Storbritannien med en mångmiljonbefolkning och stora sjömilitära muskler. På pappret verkade torskkrigens utgång självklar, men historien tog en vändning som kom att påverka hur världens länder ser på sin egen rätt till havet. Låt oss ta en titt på vad som ledde dit.

Teknisk revolution

Efter andra världskriget genomgick världens fiske en revolution. Drivkrafterna var delvis att mätta en hungrig befolkning men också att återhämta ekonomier som drabbats hårt under kriget. Avancerad teknik som utvecklats under kriget, exempelvis sonar, blev verktyg för fiskare som nu snabbt kunde hitta stim och de mest lönsamma fiskevattnen. Dessutom uppgraderades flottorna med stålskrov och tåliga nylonnät som tillät fisket att pågå under tuffare förhållanden, allt längre ut till havs. Produktionen ökade explosionsartat.

 

Samtidigt var utvecklingen påfrestande för flera bestånd. Islandssillen kollapsad­e i slutet på 1960-talet och islänningarn­a märkte att även deras närliggande torsk­rika vatten sinade. Bland orosmolne­n fanns Storbritannien, som investerat tungt och hade en stor närvaro utanför den isländska kusten.

I Nordsjön, som i princip varit freda­t från fiske under andra världskriget, verk­ade nu flottor från över tio lände­r. Trycket ledde till sillbeståndets kollaps efter att ha minskat med nästan 99 procen­t mellan 1950 och 1970-talet.

Utvidgar fiskezonen

För att skydda den egna försörjningen bestämde sig Island 1958 ensidigt för att utvidga sin exklusiva ekonomiska zon från fyra till tolv sjömil från kusten. Beslutet mötte motstånd från flera lände­r men britterna var de enda som ignorerade det och fortsatte att fiska i område­t. Islänningarna svarade med att sända ut sin kustbevakning med uppdraget att arrestera brittisk besättning under ordnade former. Rapporter om rammningsincidenter och kollisioner mellan fartyg dök upp under samma period. Trots den spända situationen stod Storbritannien fast vid att fiska i området och det ansågs så pass angeläget att man fick arbeta under skydd av marinen som höll Islands kustbevakare på avstånd.

David möter Goliat – och vinner

Styrkeförhållandena mellan nationerna var påtagligt ojämna, men Islands trumfkort syntes inte i stridskapacitet till havs utan snarare på kartan.

Under det kalla kriget blev nämligen Island en viktig strategisk part för Nato och USA tack vare sitt geografiska läge mitt emellan Storbritannien och Grönland. Platsen var perfekt för att övervaka och förhindra sovjetiska ubåtar och trafik från att passera in i Atlanten från nordost. Island visste mycket väl att positionen var eftertraktad, och man hotade därför att lämna alliansen och stänga ned en ameri­kansk militärbas ifall deras nya fiske­zon inte erkändes. I och med det engagerades Natos medlemmar i de diplomatiska samtalen. Efter förhandlingar 1961 fick Island sin vilja igenom. Tolv sjömil erkände­s, men britterna tilläts fiska i särskilda områden, under begränsade perioder.

Draget upprepas

1972 utspelade sig berättelsen på nytt, men mer våldsamt, då Island utvidga­de zonen till 50 sjömil. Britterna, som började bli oroliga för att andra grannländer skulle härma draget, ignorerad­e beslute­t och höll sig kvar i område­t – där de mötte­s av en överraskning. Den isländska kustbevakningen hade förberett sig med särskilt framtagna trålsaxar som kunde skära av vajrar från fartyg som överträdde gränsen. På så vis skulle både dyrbar utrustning och fångst gå förlorad i havet. Den brittiska marinen fick än en gång eskortera fiskeflottan, men frågan om Islands fiskerinäring hade ett så starkt politiskt tryck på hemmaplan att man övervägde att göra verklighet av Nato-hoten.

Och det gav effekt. Drygt ett år efter utvidgningen tvingades britterna åter att backa.

En sista kraftmätning

Stärkt av sina tidigare framgångar gjorde Island 1975 en sista expansion, nu till 200 sjömil. På nytt blossade konfrontationerna upp till havs, med både skottlossning och fler rammningsolyckor än tidigare. Men så för 50 år sedan, 1976, avslutades det sista torskkriget, precis som tidigare med att den nya gränsen erkändes. Som en följd av Islands seger, införde alla länder kring Nordsjön en exklusiv zon om 200 sjömil året efter. Det steget skulle få stora effekter för det svenska fisket.

Efterdyningarna når Sverige

För samtidigt som det sista torskkrige­t pågick, kollapsade nordsjösillen vilke­t ledde till att allt sillfiske i Nordsjön stoppades. Europeiska Gemenskapen EG (numera EU) förbjöd dessutom fiske efter sill för fiskmjölsproduktion i samtliga medlemsstater. Tillsammans med de nya gränsdragningarna innebar det att svenska västkustfiskare förlorade tillgången till sina traditionella fiske­vatten och blev begränsade till Skagerra­k och Kattegatt. Allt fler sökte sig därför in i Östersjön, där EG:s förbud inte gällde, och utvecklingen av fisket för fiskmjölproduktion kunde fortsätta. När Sverige senare ansökte om medlemskap i EU var ett av förhandlingskraven att få dispens från förbudet om riktat fiske för mjölproduktion och att förbudet skulle ses över, eftersom vi redan hade en utvecklad industri i Östersjön. Så blev det också.

200 sjömil blir standard

För Sveriges och Östersjöns del bidrog torskkrigen till utvecklingen av den fiskmjölsindustri som idag dominerar fiske­t efter sill och skarpsill. Men på en globa­l nivå blev det stora arvet från konflikterna juridiskt. FN:s havsrättskonvention, som styr hur länder delar upp världs­haven, fastställde 1982 att 200 sjömil skulle gälla som internationell standard för länders exklusiva ekonomiska zon vilket gäller än idag.

Charles Berkow och Isabell Stenson, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Artikeln tidigare publicerad i Havsutsikt. Publicerad här i enlighet med villkoren på Havet.nu och tidskriften Havsutsikt.

Havsutsikt är en tryckt och digital tidskrift om havsforskning och havsmiljön som utkommer med två nummer per år. Den ges ut av Stockholms universitet och Göteborgs universitet. Bilderna är upphovsrättsskyddade, men texterna får användas fritt i icke-kommersiella syften så länge Havsutsikt anges som källa. De bilder som publicerats ovan är dock fria att använda.

Kommentar från Anders_S (redaktör på Njord)

# EU:s förbud mot fiske för att tillverka fiskmjöl tycks ha haft många hål eller så gällde det inte alla eller alla arter. Danmark fortsatte med fiske för fiskmjölsindustrin hela tiden. De gick över från att fiska sill till att fiska sperling (vitlinglyra), tobis och brisling (skarpsill). Svenskarna fiskade redan skarpsill och flyttade allt sitt fiske till Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Fiskeflottan som var byggd för Nordsjön var nu alldeles för stor för de fiskeompråden, som fanns kvar för det svenska fisket.

Läs mer:

• Torskkrigen och dess effekter på det svenska sillfisket
• Instängningen av den svenska fiskeflottan
• Uppdelningen av Nordsjön – oljans betydelse
• Oljeprospektering och sillkollapsen i Nordsjön på 1970-talet
• Kollapsen för det norska och isländska fisket på 1970-talet
• Kollapsen för sillfisket i Nordsjön
• Sill – den viktigaste sillfisken
• Västkustfiskarnas problem med fiskemöjligheter
• Studie av historiskt fiske bekräftar känd kunskap
• Sillfisket i Bottenhavet på 1970-talet
• Sanningen om sillen i Rigabukten
• Det svenska sillfisket – fisken det handlar om
• Danmark – en av världens största fiskmjölsproducenter
• Industrifisket startade i Sverige
• Industrifisket på 1800-talet
• Det där med industrifisket